musikalflicka

Jag har ju skrivit korta texter om en viss person som jag varit kär i, ska nog inte nämna namn men personen (om den läser) vet ju vem jag menar.
Idag pratade Tamara, jag och Maja ut lite om våra problem, jag pratade mest om hur jag haft och känt det dom senaste månaderna. Kortfattat kan jag säga att de varit de värsta i hela mitt liv, fast jag mår bättre nu och jag tror att det snart är över helt. 
Ibland lyssnar jag på dom sorgliga låtarna som jag lyssnade på hela tiden medans jag var kär. Kommer ihåg hur jag kände mig, det kändes verkligen som jag var totalt värdelös. Jag orkade ibland bara inte leva mer.
Det var verkligen som jag levde i ett mörker, där ingen kunde hjälpa mig, ingen kunde höra mig gråta.
Ibland trodde jag att jag aldrig skulle kunna gå vidare, att jag skulle vara fast i detta föralltid, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Jag är verkligen glad att det är över.
Tack alla mina finaste vänner som funnits där utan att tröttna på mig och alltid stöttat mig. 
Men det största tacket ska ändå gå till min syster som gjorde att jag över huvud taget orkade nånting.

Men det kändes ändå som att allt detta gjorde mig starkare, det kanske var bra för mig ändå även fast allt varit ett helvete. Nu så känns det lättare att inte gråta när jag är ledsen, mina tårar kanske är slut.

Men jag undrar ändå:
Varför ringde du inte?
Varför hörde du inte av dig?
Varför frågade du inte hur jag mådde, det skulle ha fått mig att må så jävla mycket bättre
Varför låtsades du som jag inte existerade?
Varför?
Du visste ju hur jag kände, förstod du inte att det var nu jag behövde dig som mest, kanske till och med kunde du hjälpt mig på något sett, men du bara drog dig undan och lämnade mig helt ensam.
Jag undrar också om du brytt dig mer om du visste hur mycket jag tyckte om dig. Det var ingen förälskälse, jag kunde rakt ut ha sagt: Jag älskar dig. 
Men, hade du brytt dig om mig hade du inte gjort såhär, så nu vet jag det, du brydde dig inte över huvudtaget.